Ebba Ahlström

Det snöar fortfarande.
Dagens shopping: En BenTen- julkalender till Hugo, haha.
Följde med Ankan till Saluhallarna för att hon skulle köpa ett block till skolan och då blev jag lite inspirerad av alla guldiga julkort och ja ni vet hur det brukar se ut framåt december. Mina godiskompisar Thora och Zanya "bönade och bad" om att vi skulle gå till The English Shop och äta godis. Men jag som är världens bästa syrra köpte en kalender till min bror istället. Låt oss hylla min omtänksamhet!
Nu är jag hemma hos pappa, men han ska ut och äta med sina kära bröder Håkan och Christer ikväll... Kanske, kanske har inte H fixat barnvakt till hans yngsta barn så då kanske vi får besök av små- kusinerna Ante och Nora :)
Jag fattar inte vad som är så svårt med att anordna en klassfest? Nu kanske det inte blir av i alla fall imorgon... Håller med om att det är oshyst att bara en person ska behöva styra och ställa med allt. Visst, han har tagit på sig ansvaret men man kan ju tycka att de som håller på och tjatar hela tiden också kan ställa upp. Jag tycker att det skulle vara kul, men inte sådär galet festligt som vissa andra tycker. Dessutom varken hinner eller orkar jag fixa just nu. Varför kan man inte bara ställa upp för varandra? Jag brukar fan alltid ta tag i sånt här. Stor suck.
Men om det inte blir fest så har jag ett fätt mysig filmkväll med girlsen att se fram emot! :) Vi ska ha en kråkguldet- så här har du aldrig sett mig förr- kväll. Håller på och funderar om jag ska vara ultra- fjårtis eller emo... hmm lättare med fjårtis, haha.
Massa ting man har framför sig: Dansuppvisning på söndag, åh nåå! -Gud vad kul! Säger alla. -Hjälp! Säger jag. Det var ju ett bra tag sedan man stod på golvet. Btw, kollade på en film från gamla tider (fyran tror jag) där jag dansar balett och sedan showdance, så sjukt gullig jag var! Och Rebecca också, haha. Jag blev alldeles gråtfärdig!
SO- prov någon gång snart, franska- prov någon gång snart, NO- prov någon snart. Och jag som känner mig lite osäker på det där med syror och baser och BTB och hur det blandas och bla bla bla. Förstår inte hur jag kunde få så bra omdöme av Lasse. Känner mig nämligen helt virrig i kolan! Stor suck igen.
Men nu är det inte så lång tid kvar till jullovet! Jag hoppas verkligen att det mesta är klart i huset då att man kan slå sig till ro.
Idiot- Love (förlåt) har glömt sladden så jag kan inte föra över bilder. SATAN vad tröttsamt att gan ska vara så slarvig hela tiden när det är typ hans enda grej som han ska ta med mig från mamma! B.A.J.S.K.O.R.V.
Så det blir tre gamla istället...

Nu ska vi strax käka! Ha det bäst snyggon
PUSS

Nu är det temavecka. Jätte skönt tycker jag! Börjar mellan nio och tio hela veckan, slutar 14 alla dagar utom fredag då vi slutar 12. Temat är dans. Kul, men lite omlämpligt eftersom att det inte finns tid att duscha och byta om vilket i alla falla jag vill göra efter en träningspass, man vill ju inte gärna gå omkring i svettiga kläder hela dagen! Igår fick vi titta på en fridans i aulan. Jag vet att det är respektlöst att skratta åt någon som gör ett framträdande, men jag kunde verkligen-verkligen inte hålla mig. Det var faktiskt Tilda som började! Asså, jag höll på att dö. Det var jätte fint och så, asså verkligen vackert men de gjorde samma sak h-e-l-a tiden och dansen var inte ett dugg cynkad. En av dansarna var runt sextiofem år typ och hade en fläta lång som småland, det var också ganska komiskt... faktiskt. Jag hamnade i samma grupp som Ankan och Agnes, woho! Meningen med tema- veckan är att B- klasserna allas årskurser ska komma närmare varandra. Framför allt gäller det niorna och sjuorna som har antingen blivit faddrar eller fått fadderbarn, åttorna är alltid lite mobbade.
Missar dansen med Yvonne på morgonen (kvinnan med en fläta lång som halva Småland, ni vet?), attans! Ska till tandläkaren och äntligen ta reda på varför det ilar så hemskt i mina tänder! 


Igår bakade vi en kladdis hemma hos Zanya. Eller ja... det var Ankan som bakade den, men det var ju Zanyas kök och det var jag som stod för allas trevnad som vanligt! God blev den också, kakan

PUSS

Är det någon mer än jag som har lagt märke till hur mörkt det är ute? Förmodligen eftersom att det har gått så extremt fort! Innan lovet hade det ju knappt börjat skymma när man gick hem från skolan. Nu är klockan halv fem och det är kolsvart ute! Jag känner att det finns två sätt att gå till väga. 1: Man tar ett djupt andetag och försöker intala sig själv att det snart, snrat är vår igen. 2: Man njuter av hur mysigt det är med vinter!

TIPS PÅ HUR MAN KAN ÖKA MYSIGHETSFAKTORN EN MÖRK NOVEMBERDAG

* Tänd ljus. Många ljus ska det finnas i huset! Ljus är verkligen grunden för en mysig hemma- dag/kväll.
* Koka te. Har du fått för dig att du inte tycker om te? Prova nya sorter och be om smaktips så kanske du äntligen hittar ett te som passa dig. Testa med och utan mjölk, med och utan honug. Det hänger mycket på det också!
* Spela spel. Kort eller brädspel? Smaken är som baken! Det finns ju ganska många att välja på. Lägg undan lite månadspeng och köp ett nytt roligt spel där många kan vara med!
* Tjejkväll. Bjud hem ett gäng sköna vänner. Baka kakor och hyr en film!

Hoppas att ni har blivit inspirerade! Annars är det ju rätt skönt att vara ute också, bara man har ordentligt med kläder!

Puss

Hela skiten spelades upp som en film framför mig. En skrämmande dejavu- bio.
Jag minns att Tildes jordgubbskräm och mjölk- färgade munkjacka fladdrade i vinden när hon och sprang upp för rampen och slängde upp benet på andra sidan. Två meter bakom sprang jag. Tittade noga på hur Tilde bar sig åt för att ta sig upp då smidig. Tänkte inte så värst mycket på att rampen var blöt av regn och fruktansvärt hal förän jag kände att foten gled bakåt och hela jag for fram mot det hårta underlaget. Den gråa rampen kom närmare och närmare. Det gick fort, väldigt fort. Precis så fort som det brukar gå när man halkar, men jag hann tänka så väldigt mycket. Det kändes som att jag föll hur länge som helst. Jag hann tänka "nu dör jag", jag hann tänka " vad pinsamt att jag ramlar i rampen när Tilde kommer upp så lätt", jag hann tänka "undrar hur ont det kommer att göra?". Frågan besvarades med en smärta och fick mig att tro att hela skallen hade krossats i tusen bitar och raserade inne i huvuet. Som mjöl, tänkte jag. Mitt skallben kommer att smulas till ett vitt pulver. Rebeccas gröna stora jacka swichade förbi och en lampa blänade mig. Jag var helt säker på att alla detta hade hänt förut. Jag tänkte att såhär kanske ögonblicket innan man dör känns. Som att allt kommer tillbaka till en, som att man knarkar. Så kändes det, helt nerknarkat. Filmen spelades upp, en ganska omärkvärdig film. Man slår sig, man gråter, kompiasarna kramar, man skrattar lite åt att allt kunde bli så tokigt. Så var det, fast inuti mig kändes alltig bak och fram, upp och ner, ut och in. Jag såg en massa pyttesmå silverprickar på hilmen nu i efterhand kan jag se vissa likheter med detta och Kalle Ankan när han slår i skallen, ni vet då när en massa sjärnor snurrar runt hans huvud. Jag satt mitt på rampen och skrattade grät på samma gång. Dejavu, dejavu, DEJAVU! Jag började må ílla, jag påminde mig själv om att bli rädd. Vi reste oss. Jag tänkte inte så mycket på att det kändes som att huvudet skulle sprängas, att kindbenet förmodligen var krossat och att örat sved. Jag började rabbla upp saker. Vad heter min mamma, vad heter min pappa, hur gammal är jag? Alla rätt hade jag men det var svårt att uttlala orden utan att staka sig, jag kunde liksom inte riktigt forma munnen efter rätt ord, inte sätta tungan rätt. Sedan frågade dumma, dumma, dumma Rebecca vilken tid vi möttes idag. Tomt. Ingen som helst aning. Sedan frågade ännu dummare Tilde var vi var någonstans, där hon bor alltså. Något på A, inget mer. Tomt. En rad dumma frågor ställde dem och jag kunde inte svara på någon av dem. Visste inte vilken dag det var´, visste inte vilket lov det var, visste inte hur mycket klockan var eller vad jag hade gjort tidigare på dagen. Jag blev mer och mer rädd, jag fick svårare och svårare att andas. Sedan kom tårarna. Rädslan över att inte ha kontroll.
Jag satt i Tilde säng och framför mig satt Tildes pappa, det kunde jag hålla reda på. Började jag tänka på hur oroliga mina föräldrar skulle bli, eventuella hjärnskador eller att Rebecca satt och klappade mig på handen kunde jag omöjligt lyssna på vad Tildes pappa sa. Så jag lyssnade noga på honom, inte så jätte noga på vad han sa alltid men jag lyssnade på hans lugna röst, det skulle bli okej det här. Jag ville till mamma, jag ville ligga hos henne som en liten bebis. Jag andades snabbt, grät lite, lade mig på Tildes kudde, satte mig igen, gjorde lite tester, ställde dmma frågor som jag visste att Tildes pappa inte kunde svara på men som han svarade på ändå, lyssnade. Snart kunde jag börja koppla ihop saker. Ord som sas med det som hade hänt, med hur jag mådde. Tunnelseendet försvann och jag kunde ta ín Rebecva och Tilde som satt bredvid mig, Tildes hundar som låg på mina ben och ville trösta den ledsna människan. Det blev bättre. Jag ringde pappa och sade vad som hade hänt, men efteråt kändes det som att jag hade drömt hela telefonsamtalet och blev tvungen att checka med Rebecca att jag verkligen hade ring och sagt det jag skulle. Jag ville inte åka hem. Jag ville äta en hel pizza och sedan ligga sked med Tilde och Rebecca i Tildes dubbelsäng och lyssna på musik, släckt skulle det vara i rummet. Mörkt och svalt och låg volym. Ingen fick säga något roligt för när jag skrattade så kändes det som att mitt huvud skulle sprängas igen.
Det kändes som om någon drog ett streck, delade in mitt liv i en etapp. Nu kommer jag att snacka tiden efter hjärnskakningen och tilden efter. Blåmärket på kinden är nästan borta nu och jag är tillbaka i huvudet också. Ni kan vara lugna! Tack till mina fina vänner och tack till Lasse!





puss

Nu har jag suttit framför datorn och skrivit NO och Svenska hur länge som helst känns det som. Pust och stånk! Jag kan inte andas genom näsan heller. Sitter och kippar luft med munnen. Störigt, men nu känner jag mig faktiskt ganska stolt över att vara relativt klar. Nu har jag hela kvällen framför mig! Dansen är inställd idag. Normalt sätt sjukke det kännas trist, men just idag så var det nog rätt bra. Jag hade förmodligen åkt dit i alla fall, men jag är ju inte på topp och man vill ju inte missa någonting.
Idag var Anita tillbaka på teatern. Det är såklart jättebra och kul att ha henne tillbaka, men jag blir ändå lite irriterad på att hon bara tar sig friheten att komma och gå hur som helst. Som att vi och våran pjäs inte vore det minsta viktig. Hon är slarvig och lägger inte ner speciellt mycket energi (verkar det som) på att allt ska funka. Det stör mig! Varför försvinner hon iväg för att arbeta med en annan pjäs utan att ens be om ursäkt för det. Jag tycker det är kass! Teatern har tappat lite glöd. Som när man fimpar en cigg. Enda skillnade är väll att det inte är så bra att röka. Teater är bra.
Snart ska vi käka. Vet inte vad det blir men jag är sjukt hungig så jag bryr mig inte så mycket. Till lunch blev det torr, salt fisk med torrt, salt ris. Jag åt, men inte så mycket att jag lyckades bli mätt.
Åh nej just det! Måste öva lite eneglska också inför provet på måndag. En massa glosor och lite text att läsa. Inte världens roligaste direkt, blääk!
xxxx och xxxxx = xxxxxx Nu blev ni allt nyfikna va! Men jag säger iiingenting.

Har inte tagit några roliga bilder (inga alls) så jag laddar upp senaste nytt från Febban...




Haha jag ser ut som ett väldigt ensamt barn



Hoho kunde inte låta bli den här! Se mina ögon! Jag säger bara flum- flum! Men visst är Tilda fin med plattat hår!


PUSS PUSS

Plugg, plugg och åter plugg.
Det är ganska lätt att plugga in saker och ting. Det är ju bara att öva på att skriva, läsa på, man behöver ju inte förstå. Men jag tycker att det är oerhört frustrerande att inte veta vad man skriver om. Vi har haft mycket genomgångar i skolan, men jag tycker ändå att det är ganska lärorikt att diskutera och läsa om ämnet från andra håll. På torsdag är det NO prov och jag vill, men jag vågar inte påstå att det förmodligen kommer att bli ganska enkelt. För då kommer inte inte bli så, lovar! Jaja, det är i alla fall lungor och hjärta och blod och sånt. Biologi. Helt okej. Till och med ganska kul. Intressant.
Jag är förkyld, galet förkyld. Jag låter som en anka när jag pratar, ganska jobbigt. Framför allt på natten när det bli täppt och svårt att andas. När jag känner att jag är klar med dagen påläsning ska jag nog ta mig en ht kopp te, det ska vbli gott det!
Dagen har väll vait ganska bra, allt har varit i sin ordning, som det brukar liksom. En måndag. Jag lärde mig ganska mycket nytt på matten vilket var roligt. Jag tycker om när det blir lite krånligt så att järnan får arbeta lite extra. Vad ska man med den annars liksom? Jag stör mig på folk som säger "man lär sig något varje dag" för ibland när jag är påväg hem fråns kolan så känns det verkligen som att jag inte har lärt mig ett skit. Men det har jag faktiskt idag så det kändes nödvändigt att gå till skolan. Ibland kan det faktiskt, tråkigt nog, kännas lite meningslöst.
Jag hade på mig pappas, stora, skrynkliga linneskjorta idag. Mest för att jag inte orkade styla mig men jag skulle slitit av den med en gång om det inte kändes helt okej framför spegeln, haha. Det vet ni va?
Hoppas att mamma ringer snart! Hon och Magnus är framme på Kanarieöna nu... Jag blir alltid rädd att det ska ha hänt något med flygplanet så att om de inte ringer nu så får jag ringa själv. Så att jag slipper gå omkring med en fånig oro som skär i magen. 
Min mobil fungerar inte och är fruktansvärt jobbigt på grund av en speciell grej! Jag vet om att jag är barnslig.


But yee, have a nice eveing, puss

L´automne inspiration








LOOKBOOK



fint från topshop


......................................................................................................................................
Ondare i magen. Illamående. Varför håller jag på som jag gör? Det finns ingen chans! Varför håller jag då på som jag gör? Dum är jag. Störd som sagt.
........................................................................................................................................

PUSS