Hemma från skolan och tänker på er
Hej hej.
Igår kom jag och pappa överens om att jag skulle stanna hemma från skolan idag, i hopp om att min sjukdom ska gå över. Nu har det gått två veckor och jag är vare sig friskare i halsen eller i huvudet.
I morse sov jag till klockan tio och när jag vaknade hade alla gått till skolan/jobbet. Pappa åkte till Göteborg sex imorse. Det kändes faktiskt lite ensamt att äta frukost utan att ha någon att prata med. Inte ens katten kom och hoppade upp i knät eftersom att han bor hos farfar den här veckan för att få lite frisk luft.
Jag hade ingen aptit, men klämde ändå ner en macka med salami och ett glas O´boy. Sedan slängde jag mig i soffan och halvsov framför debatt. I början var jag ganska uppmärksam, nästan intressead, men ögonlocken kändes tunga och tillslut kunde jag inte hålla dem öppna. Det är konstigt hur trött man blir när man tillåter sig själv att vara trött. Hade jag gått till skolan idag hade jag uppenbarligen inte somnat på NO- lektionen?
(Ni är så jävla söta som skickar sms och ringer!)
I går var jag på det där Döden- mötet på Kulturhuset och det var jätte bra, varkligen jätte bra. Mamma och fem personer som har erfarenhet av död på ett eller annat vis diskuterade varför folk aldrig pratar om döden eller vågar gå fram och trösta någon som har förlorat en närastående m.m. De lyckades väva in mycket i ett och samam samtal, vilket var bra eftersom att döden innefattar ganska många punkter. Jag håller med om att man borde prata mer om döden vardagligen, föra ut den ut mörkret liksom. Döden är ju en naturlig del av livet, men ett barn ska normalt inte dö och det gör det ofta svårare. Jag tycker att det är jätte bra att ett barnhospice öppnas idag (och invigs av drottningen), eftersom att det är ja... en väldigt stor sak.
Vet ni vad jag känner? Att det blir varmare ingen. Igår kunde jag gå fram och tillbaka från skolan utan jacka eller tjocktröja, men för en vecka sedan höll jag på att frysa öronen av mig. Pappa sa någonting om att det skulle bli varamre i ett par veckor igen. Då kan man passa på att äta glass i solskenet!
Jag älskar er!
Jag tycker att det är kul att spela cello, de gör jag verkligen. Jag älskar de mörka, djupa tonerna, klangen. Men det värsta jag vet är att fastna med något jag inte kan. Det låten som jag har i läxa nu är relativt enkel men mitt i låten så kommer en jätte konstig sak som bara blir FEL hela tiden, ett stopp liksom. Och när jag inte kan så tappar jag lätt lusten att fortsätta med den låten. Då vill jag genast spela någonting som jag är bra på, någonting som låter fint! Men det är ju inte så bra... Om jag mår bättre ikväll ska jag be mamma att hjälpa mig med den där konstiga krumiluren så att jag kan komma vidare FULLSTÄNDIGT.
Lyssna på cello och fiol- kompet. Det är jag och Ankan det.
En annan fin Beatles.
Bip- testet i måndags. Ja, jag gjorde i alla fall så gott jag kunde. Lotta sa att jag skulle springa så mycket jag orkade och att jag skulle gå av om det blev jobbigt för halsen. Efteråt skulle vi ta pulsen och vet ni vad jag hade? 212 slag per minut! Det är en maxpuls med infektion i kroppen sa Lotta och tittade strängt på mig. Hoppsan. Jag funderade på att göra om testet på fredag tillsammans med de som varit sjuka eller borta från skolan eftersom att jag var säker på att jag kunde göra bättre ifrån mig. Men för det första mår jag ju inte bättre och för det andra så bedömer inte Lotta hur snabbt man springer utan hur man planerar sin träning de kommande veckorna för att få en bättre kondition. Då lär ju min förändring och förbättring öka eftersom att jag har mått dåligt :) Fast jag ska nog avstå från fysiska ansträngningar tills jag känner mig OK.
Nu alldeles snart ska jag lägga mig och sova lite, eller kanske sätta på en film i mitt rum så att det slipper vara så tyst runt omkring mig. Det är inte det är jag är rädd, men jag tycker det är svårt att somna när det är alldeles tyst runt omrking mig. Det är väll formodligen någon bebis- känsla som sitter kvar i kroppen.
TILDA + JAN = SANT
PUSS&KRAM
