Ebba Ahlström

Jag kommer ihåg för exakt fyra år sedan. Val 2006. Jag var tio år gammal. Jag kommer ihåg hur arg jag blev när mamma sa att jag var tvungen att gå och lägga mig mitt i valvakan. Jag var inte speciellt intressead av politik. Jag visste att det fanns en tjock gubbe som hette Göran Persson och en skallig kille som hette Fredrik Reinfeldt (och hade en dotter som hette likadant som mig), fast jag visste inte hur man stavade hans namn. Sedan hade någon sagt till mig att Kristusdemokraterna (lägg märke till stavningen!) tyckte att små barn skulle få vara hemma mer med sin mamma och pappa istället för att gå på dagis. Då skulle inte lika många bli kriminella sa nån, det tyckte jag lät rätt bra. Fast jag brydde mig inte speciellt mycket om vad som hände på TV:n. Jag ville bara sitte uppe för att det var mysigt och för att jag absolut inte ville sova när alla andra var vakna! Jag fick gå och lägga mig i alla fall den kvällen... Men nu, nu sitter jag här med nachoschips, salsa och chokladmouse framför TV:n och tittar med runda ögon. Kristusdemokraterna heter Kristdemokraterna har jag lärt mig nu och Göran Persson har blivit en Mona Salin... Alla tycker till, alla har en åsikt. Blått och grönt och rött och... gult? Jag tycker att alla partiledarna är ganska söta faktiskt, verkar trevliga. Kan inte alla bara vara vänner?
Ja, jag kanske måste invänta mitt politiska inre yttligare fyra år...
Men en sak är lika säker som att jag heter Ebba. Sverigedemokraterna, de som inte tycker att alla människor är lika mycket värda. När de dyker upp på skärmen blir jag arg och illamående och ledsen och... AHH!