Ebba Ahlström

Hela skiten spelades upp som en film framför mig. En skrämmande dejavu- bio.
Jag minns att Tildes jordgubbskräm och mjölk- färgade munkjacka fladdrade i vinden när hon och sprang upp för rampen och slängde upp benet på andra sidan. Två meter bakom sprang jag. Tittade noga på hur Tilde bar sig åt för att ta sig upp då smidig. Tänkte inte så värst mycket på att rampen var blöt av regn och fruktansvärt hal förän jag kände att foten gled bakåt och hela jag for fram mot det hårta underlaget. Den gråa rampen kom närmare och närmare. Det gick fort, väldigt fort. Precis så fort som det brukar gå när man halkar, men jag hann tänka så väldigt mycket. Det kändes som att jag föll hur länge som helst. Jag hann tänka "nu dör jag", jag hann tänka " vad pinsamt att jag ramlar i rampen när Tilde kommer upp så lätt", jag hann tänka "undrar hur ont det kommer att göra?". Frågan besvarades med en smärta och fick mig att tro att hela skallen hade krossats i tusen bitar och raserade inne i huvuet. Som mjöl, tänkte jag. Mitt skallben kommer att smulas till ett vitt pulver. Rebeccas gröna stora jacka swichade förbi och en lampa blänade mig. Jag var helt säker på att alla detta hade hänt förut. Jag tänkte att såhär kanske ögonblicket innan man dör känns. Som att allt kommer tillbaka till en, som att man knarkar. Så kändes det, helt nerknarkat. Filmen spelades upp, en ganska omärkvärdig film. Man slår sig, man gråter, kompiasarna kramar, man skrattar lite åt att allt kunde bli så tokigt. Så var det, fast inuti mig kändes alltig bak och fram, upp och ner, ut och in. Jag såg en massa pyttesmå silverprickar på hilmen nu i efterhand kan jag se vissa likheter med detta och Kalle Ankan när han slår i skallen, ni vet då när en massa sjärnor snurrar runt hans huvud. Jag satt mitt på rampen och skrattade grät på samma gång. Dejavu, dejavu, DEJAVU! Jag började må ílla, jag påminde mig själv om att bli rädd. Vi reste oss. Jag tänkte inte så mycket på att det kändes som att huvudet skulle sprängas, att kindbenet förmodligen var krossat och att örat sved. Jag började rabbla upp saker. Vad heter min mamma, vad heter min pappa, hur gammal är jag? Alla rätt hade jag men det var svårt att uttlala orden utan att staka sig, jag kunde liksom inte riktigt forma munnen efter rätt ord, inte sätta tungan rätt. Sedan frågade dumma, dumma, dumma Rebecca vilken tid vi möttes idag. Tomt. Ingen som helst aning. Sedan frågade ännu dummare Tilde var vi var någonstans, där hon bor alltså. Något på A, inget mer. Tomt. En rad dumma frågor ställde dem och jag kunde inte svara på någon av dem. Visste inte vilken dag det var´, visste inte vilket lov det var, visste inte hur mycket klockan var eller vad jag hade gjort tidigare på dagen. Jag blev mer och mer rädd, jag fick svårare och svårare att andas. Sedan kom tårarna. Rädslan över att inte ha kontroll.
Jag satt i Tilde säng och framför mig satt Tildes pappa, det kunde jag hålla reda på. Började jag tänka på hur oroliga mina föräldrar skulle bli, eventuella hjärnskador eller att Rebecca satt och klappade mig på handen kunde jag omöjligt lyssna på vad Tildes pappa sa. Så jag lyssnade noga på honom, inte så jätte noga på vad han sa alltid men jag lyssnade på hans lugna röst, det skulle bli okej det här. Jag ville till mamma, jag ville ligga hos henne som en liten bebis. Jag andades snabbt, grät lite, lade mig på Tildes kudde, satte mig igen, gjorde lite tester, ställde dmma frågor som jag visste att Tildes pappa inte kunde svara på men som han svarade på ändå, lyssnade. Snart kunde jag börja koppla ihop saker. Ord som sas med det som hade hänt, med hur jag mådde. Tunnelseendet försvann och jag kunde ta ín Rebecva och Tilde som satt bredvid mig, Tildes hundar som låg på mina ben och ville trösta den ledsna människan. Det blev bättre. Jag ringde pappa och sade vad som hade hänt, men efteråt kändes det som att jag hade drömt hela telefonsamtalet och blev tvungen att checka med Rebecca att jag verkligen hade ring och sagt det jag skulle. Jag ville inte åka hem. Jag ville äta en hel pizza och sedan ligga sked med Tilde och Rebecca i Tildes dubbelsäng och lyssna på musik, släckt skulle det vara i rummet. Mörkt och svalt och låg volym. Ingen fick säga något roligt för när jag skrattade så kändes det som att mitt huvud skulle sprängas igen.
Det kändes som om någon drog ett streck, delade in mitt liv i en etapp. Nu kommer jag att snacka tiden efter hjärnskakningen och tilden efter. Blåmärket på kinden är nästan borta nu och jag är tillbaka i huvudet också. Ni kan vara lugna! Tack till mina fina vänner och tack till Lasse!





puss