Hoppet...
Det värsta som finns är när man egentligen borde sova men inte kan. Man är för trött för att kunna somna...
Jag vet inte vad som gör att jag inte kan krypa ner under täcket och blunda. Jag undrar fast jag nog vet ändå.
Ibland blir det svårt, men det sägs att ingenting är omöjligt. Just nu känns det som att det är hoppet som gnager i mig och desto svagare det blir desto ondare gör det i magen. Jag har längtat efter sommarlov, men nu känns det som att tiden rinner ur mina händer. Hah, som att mina problem skulle lösas med hjälp av några veckor till. Jag kan lika gärna försöka i morgon, vilken dag som helst, men det är när jag har bestämt mig som oron tar över och förvandlas till omöjlighet som en stund senare förvandlas till hopp igen. Det är som en ond cirkel. Runt, runt, runt går det. Nerför, nerför, nerför. Jag vill göra det, men jag vågar inte. Ett litet steg har fört mig närmare svaret som min fråga kräver, om man nu kan kalla det så. Hoppet är det sista människan förlorar. Hopp finns det alltid även om det kan kännas förjävligt hopplöst och meningslöst! Ibland känns det som att jag MÅSTE, men jag vill inte göra fel. Om jag gör fel går glaset sönder. Glaset som jag fyllt till hälften, samlat droppar genom gåtor.
Förlåt men jag var verkligen tvungen att skriva av mig...
Nu ska jag klättra upp på loftet och försöka sova. Godnatt alla min skatter!
PUSS
Kommentarer
Trackback
